Hur hamnade vi här?
Ovanstående fråga har vi ställt oss vid x-antal tillfällen under vår tid i Valle de Bravo. Efter en hård natt på flygplatsen kom vi äntligen iväg till Mexico City. Inga förseningar, inga överviktspengar betalades och vi fick tom mat på flyget. Väl i Mexico mötte Estefano oss vi gaten och 3 timmar senare intogs den första tequilan tillsammans med hans familj och vänner. Hans ranch ligger en liten bit utanför vackra Valle de Bravo som är ett mecka för paragliders och internationellt folk. Under våra dagar har vi träffat många människor som utan problem pratar minst tre språk och under pool-partyt hemma hos Juan (vars farfars far har varit president i Mexico) insåg vi att språken som fanns representerade bland oss sju var svenska, skånska, tyska, engelska, franska, spanska, italienska och hebreiska.
Livet i Mexico är annorlunda än vad vi är vana vid. Att frukosten blir serverad av hushållerskorna tillhör ju inte vanligheterna för oss dödliga svenska. Inte nog med att de har lagat vår frukost, de har även bäddat vår säng och tvättat våra kläder. I början kändes det lite ovant men vi kom in i det ganska snabbt. Vi har även haft turen att äta resterande måltider på restaurangen som Estefanos föräldrar äger. Några av de mexikanska delikatesserna de har bjudit på har varit friterad mask och myrägg, självklart serverat tillsammans med tortillas.
Vi avslutar givetvis vår resa med flaggan i topp. Ligger just nu på hotellrummet mätta och belåtna efter att ha beställt room-service. Imorgon går flyget hem till Sverige och det med blandade känslor. Den här tiden har varit fantastisk men vi ser båda framemot att mötas av nära och kära på flygplatsen måndag morgon. Adios Guacamole. Hej köttbullar!
Los tres amigos; Linnea, Estefano y Isabel
